tisdag 15 april 2008

Proggiga barnböcker del 20: Mordet på Lillan.

Nöjesmassakern - som till alla sjuttitalisters skräckblandade förtjusning nu släpps på dvd - gjorde en säjer en sketch som höjde sej över Werner&Werners matvitsar och Rulles trollvitsar och Jon Skolmens fylleimproviserade trumsolon: Sven Melanders utskällning av en dagisflicka som vill ha en cykel istället för fred i världen.

Det var sublim humor. I den korta sketchen glänser det av genialitet bak Melanders glojärn.

När 3/4-delar av Nöjesmassakern (Jon Skolmen var märkligt nog upptagen)försökte upprepa succén i serien "Tack för kaffet" gjorde man samma sketch en gång till, men vände på steken så att flickan nu önskar sej fred och frihet medan Melanders reporter vill visa upp henne självisk och girig.

Det var naturligtvis inte en lika rolig sketch, särskilt inte som man anar slutpoängen några minuter innan den kommer. Men i en replik glänser det till - när den lilla flickan oväntat säjer att hon, efter fred och fn miljö önskar sej "mer pengar till de fria teatergrupperna".

Det är ett exempel på hur accentuerad frågan om de fria teatergrupperna har varit. (Det är också ett exempel på ogenerad upprepning och fantasilöshet, men det hör inte hit.)

Fria teatergrupper uppstod, i den form vi tänker på dem, vid sextitalets mitt. Suzanne Osten gjorde skolteater med Fickteatern, Björn Granath gjorde Dario Fo med Narren-gruppen, Musikteatergruppen Oktober gjorde Sven Klangs kvintett (sedermera också som film), Nationalteatern gjorde pjäser om ungdomsbrottslingar på Gbg:s fritidsgårdar, Fria Pro-teatern gjorde pjäser om tryckeriarbetarna på DN och järnarbetarna i Norrbotten, Michael Segerström gjorde satir med sin bror Tomas - och ibland ihop med Hoola Bandoola - i Tidningsteatern, Lasse Strömstedt for till Gotland för att spela pjäser om kolonialism med Paxteatern.

"Fria teatergrupper" var således lika med vänsterpolitiska teatergrupper. De ville spela om och för arbetare, ungdomar, trashankar, you name it. Stundom lyckades de också. Det var dock svårt att få ekonomi i det, varför kulturbidrag blev att önska.

När såna inte anslogs - ofta säkert av politiska skäl, ibland lika säkert av ekonomiska eller konstnärliga - blev de fria teatergrupperna arga. Eftersom de hade tillgång till en hel del mediala kanaler - och inte minst vänsterrörelsernas egna tidningar - lyckades de göra sin fråga till samhällets fråga.

Och inget fel däri. Ett samhälle måste ha råd med kultur, inte minst oppressiv, ifrågasättande motkultur. Att sen varje enskild kulturarbetare naturligtvis tycker att just hennes pjäs om stenlunga och skurgumsknän tolkade ur en marxist-leninistisk synvinkel bör få extra mycket understöd gör ju frågan något mer komplicerad.
Men hur viktig frågan om fria teatergrupper nånsin har varit, så räcker den tammefan inte som underlag för en ungdomsbok. Inte ens om man försöker peta in en mordmisstanke i intrigen.

Tommy och Barbro går på högstadiet och ska skriva ett specialarbete om stadens alternativa teatergrupp Lillan. De inser då att det drivs en kampanj mot gruppen; stadens tygfabriksägare och deras egen moderata svensklärarinna har skrivit hätska insändare i stans borgerliga dagblad.

Mordet i titeln syftar alltså på nedläggningen av teatergruppen. Författaren - jepp, det är Sven Wernström igen - mer än antyder att gruppen krossats av politiska skäl; de har spelat Brecht och tänker nu göra en belysande pjäs om den förestående nedläggningen av tygfabriken.

Barbro och Tommy ger sej ut på mopeder att undersöka saken, och färden tar dem mellan trivsamma storfamiljer och inspicienter som säljer Vietnam-Bulletinen. De stöter på Demokratisk Allians, en autentisk högerrörelse som verkade för vietnamkriget och tydligen var klädda i dyra kostymer, och de inser att De Borgerliga har makten över medierna och dagordningen.

På vägen dit hinner de också vara med och ytterst brådmoget ifrågasätta den moderata svensklärarinnan som just lärt dem orden "dupera" och "eufemism":

- Det betyder förskönande omskrivning. Om man till exempel säjer fyllig istället för fet. Då är det en eufemism.

- Och om man säjer friställd istället för arbetslös? sa Benka.

- Ja, det kan hända. Vi kan ju prata en stund om eufemismer, om ni tycker det är roligt. Man kan till exempel säja gå bort istället för att dö. Kan ni hitta på fler exempel?

- Jo, sa Benka. Om dom rika har makten och man kallar det en demokrati, då är det väl en eufemism?

- Nu ska vi inte prata politik, sa fröken Molin.

- Eller om man säjer moderat istället för höger?

- Ingen politik! sa fröken Molin lite mera bestämt.[---]

- Men fröken är ju moderat va? sa Benka.[---]

- Nej vet du vad! sa hon. Min politiska inställning är verkligen min privatsak.[---]

- Är det fult med politik? sa [Barbro]. Är det nåt man ska skämmas för?

- Nej, men det är vars och ens privatsak ... som sagt.

- Inte när man är lärare, sa Benka. Då borde det väl inte vara nån privatsak. Det angår väl oss vad vi får i oss här i plugget. Annars kan man ju riskera att bli alldeles duperad ju.


"Mordet på Lillan" får alldeles obegränsat med proggpoäng. Bortsett från att ämnet i sej inte är alldeles vansinnigt sexigt, så är boken så präktigt självgod och rättänkande att man läser ömsom gapande, ömsom leende.

Sanningar levereras på träfat, färdigtuggade och orubbliga. Världen ter sej så sagolikt enkel: om man bara får bort stans tre-fyra moderater så kan arbetarna få den Brecht-spelande fria teatergrupp de önskar sej över allt annat. Och på kuppen får de behålla sina jobb.

Jag önskar att terrängen kunde rätta sej efter kartan. Men jag betvivlar det.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är verkligen en hedervärd kulturgärning du givit dig in på, att så underhållande klä av dessa barnböcker vars enda syfte har varit hjärntvätt av de unga medborgarna.
En slags barnlitteraturens egen sanningskommission. Man kan bara häpna och förundras över vilken snäv tittglugg som författarna till dessa böcker betraktade omvärlden genom.

Godiva sa...

Herreminjee... Den här står kvar hemma i en bokylla i mitt gamla rum i föräldrahemmet.